andradelenurjankys

Trots det så har jag mkt kvar att lära. Bl.a. att inte känna skuldkänslor för att jag står upp för mig själv.

Tror det är en kontenta av att vissa människor  runt omkring mig har en tendens till att spela mkt på ens samvete, när man kommer till heta diskussioner. Det är lågt tycker jag, då det oftast inte har med saken att göra. Och jag tycker det är ganska uppenbart att det tyder på en stor osäkerhet, när man väljer att trycka ner istället för att bara köra en rak kommunikation. Samtidigt så vill jag vara alla till lags och det slår ofta tillbaka på mig själv. Då jag t.e.x inte kan vara på hundra ställen samtidigt även om jag försöker. Allt detta gör att jag blir stressad, mår dåligt, känner mig otillräcklig och när jag sen har PMS blir det hela ännu värre.

Jag har kommit fram till att jag lider av ganska svår pms, den påverkar nämligen mitt liv och gör så att jag två veckor i månaden mår redigt dåligt och blir "som förbytt" Jag trivs verkligen inte med den personen jag blir, för det är inte jag. Men när man är mitt uppe i "det" så är det väldigt svårt att skilja på vad som är pms och inte. D.v.s. vad jag har "rätt" att reagera på och inte. Eftrsom jag just i det tillfället känner att jag mår dåligt över det.

Tänk er själva, om ni sätts i en situation som gör er t.e.x. förbannad. Men att ni varje gång det händer måste ifrågasätta er om ni har rätt att bli förbannade eller om det är hormonerna som blir förbannade. När du just i det ögonblicket är precis vansinnig och det du känner då är ju faktiskt det du just för stunden känner och inget annat. Som ni kan förstå är det väldigt lätt att det kan bli fel då. Och oftast kommer man på det när det gått en tid och man lugnat ner sig, alternativt när man fått mens och återgått till normal hormonhalt i kroppen. Tänk er att ha detta i två veckor per månad. Allt du känner måste du, själv ifrågasätta dig, om det är du som person som känner  eller om det möjligtvis är hormonerna. Detta gör att man börjar tvivla en aning på sig själv.

Personligen blir jag  lite paranoid och ifrågasätter gärna personer i min närhet om dom tex älskar mig o.s.v. Fast att jag någonstans vet att dom gör det...

Pms är väldigt svårt att erkänna att man har. I alla fall för mig. För jag upplever att för minst lilla reaktion som jag ger.. så får man alltid frågan "har du pms?" detta gör att jag känner att  min rätt till mina känslor tas ifrån mig. För att alla mina känslor blir automatiskt pms i andras ögon om jag skulle råka bli vansinnig, ledsen o.s.v. Det är ju inte så att man blir lyckligare när man får en sån fråga liksom.

Anledningen till att jag just i denna stund funderar över min pms är att jag just i denna stund vet med mig att det är Pms-vecka. Men att jag också hamnat i en situation som gjort mig redigt besviken. Som vanligt så handlar det om att försöka komma åt mitt samvete. Men idag köper jag inte det snacket. Saken hör till den att jag vill att saker och ting bara ska skötas rätt. Tycker det är grymt tråkigt att så fort det blir tal om pengar så blir folk som förbytta. Jag unnar dom jag älskar mest det bästa, då spelar inga pengar i världen någon roll. Men när jag upptäcker att saker inte blivit rätt, omedvetet eller medvetet vet jag inte, och jag då försöker påvisa det och reaktionen blir att man försöker "tygla mig" genom att ge mig dåligt samvete och påstå saker som inte ens har med saken att göra. Ja då har jag banne mig rätt att blir både arg, ledsen och besviken med eller utan pms.

Dock vet jag som sagt att detta är något som jag lider av. Och jag ska snart  (förhoppningsvis) få bukt på det. Men jag tänkte som sagt fråga om någon mer känner igen sig, har erfarenhet av hjälpmedel o.s.v...??

//PMS-KOSSAN!