andradelenurjankys

I två dagar har jag varit så säker på att nu är det nära nära, snart kommer bebisen. Det är konstigt vad otålig man är, jag har ju inte ens passerat BF än. I förra veckan började "trycket" neråt, sammandragningarna ökade osv.

För två dagar sen ändrade det sig igen, jag började må illa, värkarna flyttades ner och en molande värk i ryggen uppstod. Natten till igår var en vaken natt med molande värk för att sen klinga av framåt morgonkvisten, vid lunch satte det igång igen med orolig mage dessutom för att sen klinga av och det har varit en lugn natt, morgon och dag idag. Bara lite småvärkar, bebis bökar som alltid och magen är ok.

Dock är jag trött, men tror det kan vara att jag nu börjar slappna av lite och tillåter mig att gör det.

 

Dagen har gått till att packa lite kläder inför flytten, BB-väskan är nu färdigpackad, lunchen har intagits, lite mammakläder har lagts ut på tradera.

Tänk att jag aldrig mer ska använda såna kläder, det är lite vemodigt om man tänker efter. Att det här är sista gången jag får uppleva känslan av att känna hur ett litet liv växer inom mig.

Ja, vår plan är att ha två barn, sen kan man ju aldrig säga aldrig. För allt kan ju hända och ske, men som det ser ut nu så är vi nöjda med två. Men jag kommer som sagt sakna känslan, vet att jag trots en hel del gnäll under min första graviditet, kände en tomhet när Elliot väl var ute. Man hade ju blivit van vid att känna och ha någon i magen under nio månader.

 

Nehepp om man skulle ta sig en liten promenad innan hämtningen av min gosse, man blir lätt förslappad av att vara hemma känner jag. Kanske sätter det fart så att lilla stjärnan vill titta ut med ;)