Mognad och förändring.
Alla människor förändras och tur är väl det. Jag och en barndomsvän pratade igår, vi behöver inte höras på flera månader för att sen kunna tjattra på som aldrig förr. Men något som är heligt är att vi varje jul träffas, och då inte bara vi utan dom flesta från hela den gamla ligan.
Men igår slog det mig att hon som var helt crazy då är den som är mest seriösas av oss idag... eller njae det finns en till. Tänk att våra liv ser så olika ut fast vi är lika gamla. Hon sitter med villa, två barn och en fin karl, har utbildningen klar, jobb och i mina ögon väldigt vuxen och är sådär lycklig. Dessutom har hon helt andra värderingar om livet en vad jag är van vid. Vad som är viktigt för mig är inte alls lika viktigt för henne. Hon har liksom landat och är nöjd med sitt liv.
Jag berättade det här för Martin igår att jag faktiskt var avundsjuk på henne för att hon verkade så lugn och trygg, Att hon verkat hittat det som är viktigt i livet. Själv känner jag mig helt förvirrad just nu, saker som jag tyckte var skitskoj förut, som fester, dansa mig galen på något uteställe, att hela tiden veta allt och vara med i stimmet känns inte lika lockande längre. Varför?! Varför är något som spelat så stor roll i mitt liv innan så totalt ointressant nu? Jag tror jag kom fram till svaret igår. Jag har kommit på väldigt kort tid till den punkt som jag står vid nu. För ett år sen ganska exakt skulle jag inte kunnat drömma om att jag skulle vara där jag är idag. Hela året har varit omvälvande bl.a. av 3 flyttningar där man ibland inte ens har haft något hem utan bott i väskor, nya jobb, sjukskrivningar, läkarbesök, hästhämtning, semestrar mm. Mkt har hänt på kort tid. En ny människa kom in i mitt liv dessutom, som man skulle lära känna och det är nog mkt tack vare honom jag står där jag står idag också. För ett år sen var jag så redo man bara kunde bli att "slå ankar" jag var redo att skaffa hus, barn, en vardag bestående av annat än bara fest. Dessvärre var inte det ömsesidigt då. Och det blev jag också ganska snart varse om. Vilket slog väldigt hårt! Mina drömmar blev krossade och den en gång så säkra tjejen var som bortblåst.
Några månader senare stegade min hemliga barndomskärlek in, han man alltid haft ett gott öga åt men som också var mkt äldre. Vad hade jag att erbjuda när jag var 14 och han 23 liksom? Vi lyckades få till en fling ändå på äldre dagar, nämare bestämt för ca 4 år sen. Men då blev det inget seriöst.
Men nu, nu stod han där med öppna famnen och var äntligen redo. Sicken tur jag hade ;) haha.
Tyvärr var jag inte lika övertygad längre. Och kände väl att jag visste inte ens om jag var redo för något nytt och om jag ens vågade testa. Han lyckades övertala mig med ord "att vågar man inget vinner man inget" jag har fått berättat för mig efteråt att han själv var precis livrädd när han sa dom orden. Men att han någonstans ångrade att han aldrig vågade sist. Så det fick bära eller brista. Den första tiden var jag nog inte så lätt att leva med. Jag misstrodde honom hela tiden och frågasatte kärleken titt som tätt. Det där med kärleken kan jag göra fortfarande. Tror det är för att jag hela tiden måste vara säker på att han älskar mig och inte hux flux slutar med det och släpper bomben en vacker dag. Fast vad tjänar det till egentligen? Det skulle ju göra lika ont vare sig jag frågade och han svarade än att han tog upp det själv. Man blir lite skadad sådär. Det bästa med den här killen är att han tar det. Även om jag skulle tjata hål i huvudet på honom om han älskar mig eller inte så skulle han varje gång titta mig in i ögonen, förklara sin kärlek och krama om mig. Förstår inte hur han orkar... kanske för att han älskar mig... villkorslöst? Och tar mig för den jag är.
Genom honom har jag blivit stark (are)
Genom honom har jag börjat kunna se framtiden igen, jag har nu hamnat i det "redo" stadiet jag var i för 1 år sen. (Trodde aldrig det skulle ske)
Vi bor ihop, i ett HUS! Vårat hus!
Vi håller på och bygger en framtid ihop.
Vi ska ha barn (nej inte nu, jag är inte på tjocken) Snart.
Vi umgås och gör saker tillsammans som är sjukt roliga.
Att koka kräftor med svärmor är så mkt mer värt för mig än att vara full på stan nu.
Jag håller på att förändras. Martin säger mogna, jag föredrar förändras då jag alltid kommer vara rätt omogen ;)) Jag har nästan samma värderingar som min barndomsvän, det är bara det att jag inte förstått det. Jag har mest bara blivit konfunderad och trott det varit fel på mig. Hur kan jag inte tycka att det som varit så kul innan inte intresserar mig något nämnvärt längre?? Tror jag förstår nu..
Jag håller på och bygga min framtid, jag har kommit till nästa nivå i livet.... där en del saker blir viktigare än andra. Och visst är min framtid och mitt liv viktigare än något annat?
Martin, tack för att du finns i mitt liv och för att du inte gav dig. Jag älskar dig!
Men igår slog det mig att hon som var helt crazy då är den som är mest seriösas av oss idag... eller njae det finns en till. Tänk att våra liv ser så olika ut fast vi är lika gamla. Hon sitter med villa, två barn och en fin karl, har utbildningen klar, jobb och i mina ögon väldigt vuxen och är sådär lycklig. Dessutom har hon helt andra värderingar om livet en vad jag är van vid. Vad som är viktigt för mig är inte alls lika viktigt för henne. Hon har liksom landat och är nöjd med sitt liv.
Jag berättade det här för Martin igår att jag faktiskt var avundsjuk på henne för att hon verkade så lugn och trygg, Att hon verkat hittat det som är viktigt i livet. Själv känner jag mig helt förvirrad just nu, saker som jag tyckte var skitskoj förut, som fester, dansa mig galen på något uteställe, att hela tiden veta allt och vara med i stimmet känns inte lika lockande längre. Varför?! Varför är något som spelat så stor roll i mitt liv innan så totalt ointressant nu? Jag tror jag kom fram till svaret igår. Jag har kommit på väldigt kort tid till den punkt som jag står vid nu. För ett år sen ganska exakt skulle jag inte kunnat drömma om att jag skulle vara där jag är idag. Hela året har varit omvälvande bl.a. av 3 flyttningar där man ibland inte ens har haft något hem utan bott i väskor, nya jobb, sjukskrivningar, läkarbesök, hästhämtning, semestrar mm. Mkt har hänt på kort tid. En ny människa kom in i mitt liv dessutom, som man skulle lära känna och det är nog mkt tack vare honom jag står där jag står idag också. För ett år sen var jag så redo man bara kunde bli att "slå ankar" jag var redo att skaffa hus, barn, en vardag bestående av annat än bara fest. Dessvärre var inte det ömsesidigt då. Och det blev jag också ganska snart varse om. Vilket slog väldigt hårt! Mina drömmar blev krossade och den en gång så säkra tjejen var som bortblåst.
Några månader senare stegade min hemliga barndomskärlek in, han man alltid haft ett gott öga åt men som också var mkt äldre. Vad hade jag att erbjuda när jag var 14 och han 23 liksom? Vi lyckades få till en fling ändå på äldre dagar, nämare bestämt för ca 4 år sen. Men då blev det inget seriöst.
Men nu, nu stod han där med öppna famnen och var äntligen redo. Sicken tur jag hade ;) haha.
Tyvärr var jag inte lika övertygad längre. Och kände väl att jag visste inte ens om jag var redo för något nytt och om jag ens vågade testa. Han lyckades övertala mig med ord "att vågar man inget vinner man inget" jag har fått berättat för mig efteråt att han själv var precis livrädd när han sa dom orden. Men att han någonstans ångrade att han aldrig vågade sist. Så det fick bära eller brista. Den första tiden var jag nog inte så lätt att leva med. Jag misstrodde honom hela tiden och frågasatte kärleken titt som tätt. Det där med kärleken kan jag göra fortfarande. Tror det är för att jag hela tiden måste vara säker på att han älskar mig och inte hux flux slutar med det och släpper bomben en vacker dag. Fast vad tjänar det till egentligen? Det skulle ju göra lika ont vare sig jag frågade och han svarade än att han tog upp det själv. Man blir lite skadad sådär. Det bästa med den här killen är att han tar det. Även om jag skulle tjata hål i huvudet på honom om han älskar mig eller inte så skulle han varje gång titta mig in i ögonen, förklara sin kärlek och krama om mig. Förstår inte hur han orkar... kanske för att han älskar mig... villkorslöst? Och tar mig för den jag är.
Genom honom har jag blivit stark (are)
Genom honom har jag börjat kunna se framtiden igen, jag har nu hamnat i det "redo" stadiet jag var i för 1 år sen. (Trodde aldrig det skulle ske)
Vi bor ihop, i ett HUS! Vårat hus!
Vi håller på och bygger en framtid ihop.
Vi ska ha barn (nej inte nu, jag är inte på tjocken) Snart.
Vi umgås och gör saker tillsammans som är sjukt roliga.
Att koka kräftor med svärmor är så mkt mer värt för mig än att vara full på stan nu.
Jag håller på att förändras. Martin säger mogna, jag föredrar förändras då jag alltid kommer vara rätt omogen ;)) Jag har nästan samma värderingar som min barndomsvän, det är bara det att jag inte förstått det. Jag har mest bara blivit konfunderad och trott det varit fel på mig. Hur kan jag inte tycka att det som varit så kul innan inte intresserar mig något nämnvärt längre?? Tror jag förstår nu..
Jag håller på och bygga min framtid, jag har kommit till nästa nivå i livet.... där en del saker blir viktigare än andra. Och visst är min framtid och mitt liv viktigare än något annat?
Martin, tack för att du finns i mitt liv och för att du inte gav dig. Jag älskar dig!
