Lördagsinlägg.
Tvn står på med Kalle Blomqvist på, Canal + visste vad dom gjorde när dom införde SF-kanelen. Dom gamla Astrid Lindgrens sagorna och svenska klassikerna som sunes sommar så här på förmiddagen till frukosten är svåra att slå. Jag älskar dom!
Sista dagarna på bloggen har lyst med sin frånvaro. Detta beror på att jag legat i jordens förkylning, feber mm. Inte så pepp på att skriva med andra ord.
Samt att jag varit lite nojjig över bebisen som jag inte kände på tre dagar. Igår fick jag därför en akutid hos gyn för att kolla så allt var ok. Ni må tro att jag var hur nervös som helst, febrig och dunderförkyld vankade jag av och an i väntrummet i väntan på den (givetvis) försenade läkaren. Är så imponerad över Martin som hamnar i något slags lugn jämt när han blir nervös. Han satt snällt på en stol och tittade på mig när jag vankde av och an och givetvis sjöng, det gör jag jämt när jag är nervös.
Väl inne på "rummet" så förklarade jag min oro för läkaren, en jättesnäll och gullig kvinna. Jag förklarade också att jag var medveten om att det kunde vara fullt normalt att bebisen inte rörde sig så jag kände det på ett par dagar men att jag inte kunde släppa tanken på att det skulle vara något om jag inte fick se motsatsen. Usch jag som verkligen lovat mig själv att inte hålla på och "nojja" under graviditetn utan i stort sätt leva på som vanligt. Men ju längre tiden gått så blir det mer och mer påtagligt vad som komma skall. Jag älskar verkligen den lilla krabaten som finns i min mage redan, det känslorus jag upplever just nu är helt ofattbart. Därför blir jag livrädd när jag som i veckan inte märkte av den lille/lilla på flera dagar.
Väl uppe i gynstolen, med Martin tryckt in mot väggen, snett bakom mig (stackarn var ju inte beredd på att det skulle vara ett vagianlt ultraljud, men läkaren var jätteförstående och placerad honom så han slapp skåda hela härligheten, givetvis skrattade jag mest... i all bedrövelse)
Ni må tro att jag blev lättad när ett huvud och en vinkande hand dök upp. Det var precis som om han väntat på att vi skulle hälsa på och mötte oss i "dörren". Jag började givetvis tjuta.... :)
För att kolla så allt verkligen stod rätt till så skulle vi göra ännu ett ultraljud fast på magen. Så vi fick följa med ner till ett annat rum, och upp på ännu en brits.
Sen följde 15 underbara minuter. Oj vad bebisen hade växt sen sist, man såg allt mkt klarar. Och läkaren var helt lyrisk och noga med att visa allt (utom könet) Allt såg bra ut och det levdes och frodades som bara den där inne. Vi fick höra på hjärtat, titta på levern, kollade skelettet mm.. Allt såg bra ut! Och jag tjöt... haha
Väl hemma igen, bäddades jag ner i soffan sen sov jag non stop till Martin kom hem från jobbet. Hade ju feber...
Kvällen igår var som en dvala.. jag sov om vart annat och missade nästan när Jay vann -Jag sa ju det ;)
Sen somnade jag igen för att sen vakna vid 04.20, vad annars? Spelar tydligen inte någon roll att jag är helt sjuk. Den tiden går tydligen inte att rucka på. :) Åter igen somnade jag om fast i sängen jämte min karl.
Och vaknade för en stund sen, utan feber men fortfarande förkyld.. Ska försöka få ordning på lite tvätt och städning har idag.
Och vem vet om en stund kanske det tillochmed kommer upp några magbilder. Har lyckats få igång webbkameran ;)
Som ni vet är jag ju lite emot det här med att visa magen, men nu är det väl dags antar jag. :)
Sista dagarna på bloggen har lyst med sin frånvaro. Detta beror på att jag legat i jordens förkylning, feber mm. Inte så pepp på att skriva med andra ord.
Samt att jag varit lite nojjig över bebisen som jag inte kände på tre dagar. Igår fick jag därför en akutid hos gyn för att kolla så allt var ok. Ni må tro att jag var hur nervös som helst, febrig och dunderförkyld vankade jag av och an i väntrummet i väntan på den (givetvis) försenade läkaren. Är så imponerad över Martin som hamnar i något slags lugn jämt när han blir nervös. Han satt snällt på en stol och tittade på mig när jag vankde av och an och givetvis sjöng, det gör jag jämt när jag är nervös.
Väl inne på "rummet" så förklarade jag min oro för läkaren, en jättesnäll och gullig kvinna. Jag förklarade också att jag var medveten om att det kunde vara fullt normalt att bebisen inte rörde sig så jag kände det på ett par dagar men att jag inte kunde släppa tanken på att det skulle vara något om jag inte fick se motsatsen. Usch jag som verkligen lovat mig själv att inte hålla på och "nojja" under graviditetn utan i stort sätt leva på som vanligt. Men ju längre tiden gått så blir det mer och mer påtagligt vad som komma skall. Jag älskar verkligen den lilla krabaten som finns i min mage redan, det känslorus jag upplever just nu är helt ofattbart. Därför blir jag livrädd när jag som i veckan inte märkte av den lille/lilla på flera dagar.
Väl uppe i gynstolen, med Martin tryckt in mot väggen, snett bakom mig (stackarn var ju inte beredd på att det skulle vara ett vagianlt ultraljud, men läkaren var jätteförstående och placerad honom så han slapp skåda hela härligheten, givetvis skrattade jag mest... i all bedrövelse)
Ni må tro att jag blev lättad när ett huvud och en vinkande hand dök upp. Det var precis som om han väntat på att vi skulle hälsa på och mötte oss i "dörren". Jag började givetvis tjuta.... :)
För att kolla så allt verkligen stod rätt till så skulle vi göra ännu ett ultraljud fast på magen. Så vi fick följa med ner till ett annat rum, och upp på ännu en brits.
Sen följde 15 underbara minuter. Oj vad bebisen hade växt sen sist, man såg allt mkt klarar. Och läkaren var helt lyrisk och noga med att visa allt (utom könet) Allt såg bra ut och det levdes och frodades som bara den där inne. Vi fick höra på hjärtat, titta på levern, kollade skelettet mm.. Allt såg bra ut! Och jag tjöt... haha
Väl hemma igen, bäddades jag ner i soffan sen sov jag non stop till Martin kom hem från jobbet. Hade ju feber...
Kvällen igår var som en dvala.. jag sov om vart annat och missade nästan när Jay vann -Jag sa ju det ;)
Sen somnade jag igen för att sen vakna vid 04.20, vad annars? Spelar tydligen inte någon roll att jag är helt sjuk. Den tiden går tydligen inte att rucka på. :) Åter igen somnade jag om fast i sängen jämte min karl.
Och vaknade för en stund sen, utan feber men fortfarande förkyld.. Ska försöka få ordning på lite tvätt och städning har idag.
Och vem vet om en stund kanske det tillochmed kommer upp några magbilder. Har lyckats få igång webbkameran ;)
Som ni vet är jag ju lite emot det här med att visa magen, men nu är det väl dags antar jag. :)
