andradelenurjankys

Jag har aldrig känt någon direkt fobi för någonting, visst har man tyckt saker och ting varit mer äckliga än andra men jag har aldrig upplevt den där paniken som man har hört talas.. eller mjo föresten när jag går till tandläkaren. Det är inte själva tandläkaren jag är rädd för utan situationen. Situationen där jag ligger i en stol på rygg och någon ska in och pilla i min mun, jag har tusen saker i käften och kan inte prata. Någon (missförstå mig rätt nu) är "på insidan av min kropp" Och jag kan varken göra mig förstådd och jag ligger i underläge ifall jag skulle behöva fly. Då får jag panik. Jag känner mig utlämnad... Och då låser det sig för mig, tårarna börjar rinna och jag svettas som en gris.  

Idag började dagen alldeles utmärkt, Jizza och jag hade tjejhäng ute i solen. Men så tog jag det där samtalet till barnmorskan. Som ni vet eller några utav er vet som läser bloggen i varje fall, så var jag på förlossningen förra veckan för att kolla upp en misstänkt vattenavgång. Sen dess har jag fått byta trosor tre gånger om dagen, p.g.a att det varit precis som vatten, alltså dyngsurt i dom.  Som sagt idag ringde jag till Mvc för att höra om detta var normalt. Jag förklarade hur allt låg till att jag inte hade några värkar men att det börjde bli lite jobbigt och att det heller inte var kiss för det luktade inget. Jag fick svaret att kontakta förlossningen. Sagt och gjort... och vid klockan två idag infann jag mig där för ännu en kontroll. Samma prossedur som innan, jag kände mig skitdum ärligt talat. Medans barnmorskorna tyckte det var bäst att kolla en gång för mkt än en gång för lite. Ännu en gynundersökning skulle gå av stapeln alltså. När jag klev in i rummet där den skulle äga rum, började paniken.

Jag kan ju erkänna att sjukhus i sig är gärna något jag avstår ifrån. Jag förknippar det med död och jobbigheter, jag får samma obehagskänsla som jag får när jag är hos tandläkaren helt enkelt. I rummet där jag skulle undersökas stod en äldre manlig gynekolog, en till manlig studerande samt så var barnmorskan och den kvinnliga studerande med. Totalt 4 personer.. och jag. Gynekologen förstod jag inte vad han sa då han pratade med brytning och hela situation fick mig att få panik, så fort jag kom upp i stolen började jag att tjuta, jag kunde inte hejda det... tårarna bara rann jag har aldrig känt mig så utlämnad, samtidigt blev jag precis vanisinnig på Martin, han skulle ju vara där och vara mitt stöd. Nu var jag där själv med 4 helt främmande personer. Varav två män som stod och inspekterade mitt allra heligaste. ....

Tester togs, det klämdes och kändes och man kunde slutligen konstatera att det var inget annat än mkt rikliga flytningar. Aldrig mer säger jag bara... Om jag så ska ligga på dödsbädden. Aldrig mer att jag utsätter mig för något sånt här. Samtidigt kan jag ju inte bara tänka på mig själv längre, jag var ju tvungen att kolla upp så det inte var fostervatten som forsatt sippra dom bad mig ju att komma dit för att det kunde vara så ändå. Inte kunde jag ha skitit i det då. Fy jag är helt slut... jag har en fobi helt enkelt.