Förlossningsberättelse
Nu kommer den, den ni alla väntat på -min förlossningsberättelse då lilla Elliot kom till världen.
Det är Torsdagen den 12 maj 2011. Tror det var ganska fint väder, klockan är ca 06.45 på morgonen och jag ligger fortfarande och vänder och vrider mig stonkandes i sängen. Jag är gravidare än någonsin, man kan jämföra mig med en övergödd valross för att få den rätta feelingen för hur jag ser ut där jag ligger.
Martin håller på och stökar i köket som bäst, ger hundarna mat och kokar sitt te som alla andra mornar.
Min blåsa håller på att sprängas i vanlig ordning och jag beslutar mig för att gå på toaletten. Martin är klar för att åka till jobbet och vi möts upp i hallen för "hejdåpussen" Det var då det hände... vattnet gick. Bara sådär, mitt i hejdåpussen. POFF där gick det... och jag for in på toan som ett gehu. Martin stod kvar utanför....
Vi kom överens om att han skulle åka till jobbet, jag vet inte varför vi bestämde det. Jag var nog lite chockad tror jag, vidare följde ett samtal till förlossningen och kvinnan jag pratade med där måste nog trott att jag var lite konstig när jag frågade henne om jag skulle ta tiden som jag hade hos mvc klockan 09.00 samma morgon eller komma till dom. :) Hon förklarade att om vattnet hade gått så var det förstås till förlossningen jag skulle. Vilket jag i vanliga fall skulle varit fullt medveten om, men nu var det som om hjärnan inte redigt kopplade. Tror som sagt jag var så i gasen över att det äntligen var igång och att bebis nu hade börjat sin resa påväg ut att jag just för stunden var lite virrig.
Sagt och gjort, jag beordrade hem Martin igen och vid klockan 09.00 stod vi i hissen upp till förlossningen.
Vattenavgången konstaterades och vi skickades hem igen i väntan på att värkarna skulle komma igång.
Runt 11.00 började jag känna av molnande värk som gradvis blev värre och värre. Mellan 12.00 och 15.00 hann jag duscha 3 gånger. Och vid 15.00 kunde jag inte stå ut längre, så vi for upp.
Ännu en gång stod vi i hissen påväg upp till förlossningen. Men den här gången var vi inte ensamma utan i hissen befann sig också ett par som skulle upp på smärtlindringsinformation, jag stod och flåsade med ryggen vänd mot dom medans Martin skötte snacket. Hela situationen måste sett ganska rolig ut för någon som stod på sidan av. Där stod jag i min korallröda plyschdress, stonkandes med ryggen mot dom, martin jämte mig, lite nervöst kallpratande om att nu skulle vi minnsann föda barn och av ren artighet lyssnade på vad dom skulle välja för smärtlindring. Väl upp på förlossningen fick vi ett "lycka till" och vi möttes upp av en barnmorska som läste av mig direkt och sa "här har vi det jobbigt ser jag" Vet inte vad jag svarade vet bara att tårarna bultade i ögonen och att jag hade ont. CTG kopplades och man undersökte mig, öppen 4 cm. Jag fick klä om och vi lotsades vidare till förlossnigsrummet där vi då lyckligt ovetandes skulle spendera det närmaste 11 timmarna.
Jag fick lustgas..... ÄLSKADE lustgasen! Utan den hade jag inte överlevt (det hade jag naturligtvis gjort, men just då känns det inte så) jag tog några andetag... kände inget.. tog några till... och några till... och då kom den -"fyllan" så skön och underbar! Den liksom tog udden av den värsta smärtan. Lustgasen och jag blev snabbt bästa vänner och jag kan nu såhär i efterhand erkänna att det inte bara var vid värkaran jag tog den. Ni förstår mina värkar var tydligen väldigt svåra att läsa av med hjälp av CTG:n. Så barnmorskorna hade det ganska svårt att hålla koll på när jag hade dom, vilket gjorde att jag kunde "räva" lite med lustgasen ;)
Timmarna fram till klockan 19.00 gick snabbt, jag tappade tidsuppfattningen. vid 19.00 var jag öppen 7 cm och värkarna var nu så intensiva att lustgasen inte gjorde så mkt värkan, jag bad om ryggmärgsbedövningen och den kom ganska snabbt... tror jag. Just vid detta tillfället var jag inte så medveten om vilka som var med mig i rummet, jag hade så ont. Det var precis som om min kropp och alla sinnen bara kunde fokusera på att andas och härda ut smärtan. Efter ca 15 min börjde det lugna ner sig och vi kunde vila lite fram till 21.00. Då satte det igång igen och jag fick plötsligt en stark känsla av att börja krysta. Det var liksom som om kroppen visste precis hur den skulle göra och det var skitsvårt att hålla emot. Jag undersöktes och man konstaterade att jag var öppen 10 cm. Ca 1-2 timmar kvar tills vi skulle få möta vår bebis..... trodde vi... Grejen var den att krystvärkaran vanligtvis ska komma varannan minut och hålla i i ca 1 min. Mina kom varje minut och höll i 30 sek. Vilket gjorde att när jag höll på att krysta som bäst så dog värken ut och jag hade inget att jobba med, mkt frustrerande! Värkstimulerande dropp sattes in utan någon direkt förbättring. Och när klockan började sticka upp emot 2 timmars jobb utan resultat, började min ork tryta rejält. Kommande 3 timmar är för mig väldigt suddiga. Jag var helt väck kort sagt. Som tur var hade jag Martin som inte vek ifrån min sida utan lotsade mig genom värkarbetet som den bästa cochen, han födde barn lika mkt som jag om man säger så. Gav mig vatten, böjde fram mitt huvud vid varje värk och andades med mig.
Vid 01.45 hör jag plötsligt hur barnmorskan säger att hon har huvudet ute. Detta bekräftas även utav Martin som tar tag om mig och säger följande "Nu ser jag huvudet, så vid nästa värk tar du i utav helvete, för nu ska lillKling ut!!!" Och vart jag fick den kraften ifrån vet jag inte, men ni må tro att jag tog i, av kung och fosterland tog jag i... jag struntade i om värken tog slut, jag tryckte.... och så plötsligt... så bara försvann all smärta och jag hörde skrik, skrik från min älskade lille son. "Det är en pojke!!" utbrast Martin.
Och den känslan som infann sig då är jättesvår att beskriva. Den måste upplevas.... Från att vara helt borta och ha så fruktansvärt ont ena sekunden till att i nästa sekund befinna sig i ett tillstånd av upprymdhet och total lycka -det var mäktigt. Jag kunde inte tygla känslorna och Martin har berättat nu efteråt att han aldrig sett någon så lycklig. Martin klippte navelsträngen och upp på mitt bröst kom en liten röd bebis. Så liten, inte alls nån 5 kilosklump, han hade tio fingrar, tio tår och såg inte ut som ett monster... han var helt perfekt! Och luktade nybakta kakor.. Ja du läste rätt, han luktade kakor. Min älskade lilla nygräddade son på 3570 gram och 49 cm.
Idag är det två veckor sen jag låg där och krystade, fredagen den 13 maj 2011 klockan 01.52 kom han, den där lilla människan som vi kallar Elliot och älskar något kolosalt mycket. Idag eller just i detta nu ligger han i sin vagga och sover, här hemma hos oss. Kanske sover han hela natten kanske bara halva. Det märker vi :)
(Lite förlossningsbilder kommer under morgondagen)
Det är Torsdagen den 12 maj 2011. Tror det var ganska fint väder, klockan är ca 06.45 på morgonen och jag ligger fortfarande och vänder och vrider mig stonkandes i sängen. Jag är gravidare än någonsin, man kan jämföra mig med en övergödd valross för att få den rätta feelingen för hur jag ser ut där jag ligger.
Martin håller på och stökar i köket som bäst, ger hundarna mat och kokar sitt te som alla andra mornar.
Min blåsa håller på att sprängas i vanlig ordning och jag beslutar mig för att gå på toaletten. Martin är klar för att åka till jobbet och vi möts upp i hallen för "hejdåpussen" Det var då det hände... vattnet gick. Bara sådär, mitt i hejdåpussen. POFF där gick det... och jag for in på toan som ett gehu. Martin stod kvar utanför....
Vi kom överens om att han skulle åka till jobbet, jag vet inte varför vi bestämde det. Jag var nog lite chockad tror jag, vidare följde ett samtal till förlossningen och kvinnan jag pratade med där måste nog trott att jag var lite konstig när jag frågade henne om jag skulle ta tiden som jag hade hos mvc klockan 09.00 samma morgon eller komma till dom. :) Hon förklarade att om vattnet hade gått så var det förstås till förlossningen jag skulle. Vilket jag i vanliga fall skulle varit fullt medveten om, men nu var det som om hjärnan inte redigt kopplade. Tror som sagt jag var så i gasen över att det äntligen var igång och att bebis nu hade börjat sin resa påväg ut att jag just för stunden var lite virrig.
Sagt och gjort, jag beordrade hem Martin igen och vid klockan 09.00 stod vi i hissen upp till förlossningen.
Vattenavgången konstaterades och vi skickades hem igen i väntan på att värkarna skulle komma igång.
Runt 11.00 började jag känna av molnande värk som gradvis blev värre och värre. Mellan 12.00 och 15.00 hann jag duscha 3 gånger. Och vid 15.00 kunde jag inte stå ut längre, så vi for upp.
Ännu en gång stod vi i hissen påväg upp till förlossningen. Men den här gången var vi inte ensamma utan i hissen befann sig också ett par som skulle upp på smärtlindringsinformation, jag stod och flåsade med ryggen vänd mot dom medans Martin skötte snacket. Hela situationen måste sett ganska rolig ut för någon som stod på sidan av. Där stod jag i min korallröda plyschdress, stonkandes med ryggen mot dom, martin jämte mig, lite nervöst kallpratande om att nu skulle vi minnsann föda barn och av ren artighet lyssnade på vad dom skulle välja för smärtlindring. Väl upp på förlossningen fick vi ett "lycka till" och vi möttes upp av en barnmorska som läste av mig direkt och sa "här har vi det jobbigt ser jag" Vet inte vad jag svarade vet bara att tårarna bultade i ögonen och att jag hade ont. CTG kopplades och man undersökte mig, öppen 4 cm. Jag fick klä om och vi lotsades vidare till förlossnigsrummet där vi då lyckligt ovetandes skulle spendera det närmaste 11 timmarna.
Jag fick lustgas..... ÄLSKADE lustgasen! Utan den hade jag inte överlevt (det hade jag naturligtvis gjort, men just då känns det inte så) jag tog några andetag... kände inget.. tog några till... och några till... och då kom den -"fyllan" så skön och underbar! Den liksom tog udden av den värsta smärtan. Lustgasen och jag blev snabbt bästa vänner och jag kan nu såhär i efterhand erkänna att det inte bara var vid värkaran jag tog den. Ni förstår mina värkar var tydligen väldigt svåra att läsa av med hjälp av CTG:n. Så barnmorskorna hade det ganska svårt att hålla koll på när jag hade dom, vilket gjorde att jag kunde "räva" lite med lustgasen ;)
Timmarna fram till klockan 19.00 gick snabbt, jag tappade tidsuppfattningen. vid 19.00 var jag öppen 7 cm och värkarna var nu så intensiva att lustgasen inte gjorde så mkt värkan, jag bad om ryggmärgsbedövningen och den kom ganska snabbt... tror jag. Just vid detta tillfället var jag inte så medveten om vilka som var med mig i rummet, jag hade så ont. Det var precis som om min kropp och alla sinnen bara kunde fokusera på att andas och härda ut smärtan. Efter ca 15 min börjde det lugna ner sig och vi kunde vila lite fram till 21.00. Då satte det igång igen och jag fick plötsligt en stark känsla av att börja krysta. Det var liksom som om kroppen visste precis hur den skulle göra och det var skitsvårt att hålla emot. Jag undersöktes och man konstaterade att jag var öppen 10 cm. Ca 1-2 timmar kvar tills vi skulle få möta vår bebis..... trodde vi... Grejen var den att krystvärkaran vanligtvis ska komma varannan minut och hålla i i ca 1 min. Mina kom varje minut och höll i 30 sek. Vilket gjorde att när jag höll på att krysta som bäst så dog värken ut och jag hade inget att jobba med, mkt frustrerande! Värkstimulerande dropp sattes in utan någon direkt förbättring. Och när klockan började sticka upp emot 2 timmars jobb utan resultat, började min ork tryta rejält. Kommande 3 timmar är för mig väldigt suddiga. Jag var helt väck kort sagt. Som tur var hade jag Martin som inte vek ifrån min sida utan lotsade mig genom värkarbetet som den bästa cochen, han födde barn lika mkt som jag om man säger så. Gav mig vatten, böjde fram mitt huvud vid varje värk och andades med mig.
Vid 01.45 hör jag plötsligt hur barnmorskan säger att hon har huvudet ute. Detta bekräftas även utav Martin som tar tag om mig och säger följande "Nu ser jag huvudet, så vid nästa värk tar du i utav helvete, för nu ska lillKling ut!!!" Och vart jag fick den kraften ifrån vet jag inte, men ni må tro att jag tog i, av kung och fosterland tog jag i... jag struntade i om värken tog slut, jag tryckte.... och så plötsligt... så bara försvann all smärta och jag hörde skrik, skrik från min älskade lille son. "Det är en pojke!!" utbrast Martin.
Och den känslan som infann sig då är jättesvår att beskriva. Den måste upplevas.... Från att vara helt borta och ha så fruktansvärt ont ena sekunden till att i nästa sekund befinna sig i ett tillstånd av upprymdhet och total lycka -det var mäktigt. Jag kunde inte tygla känslorna och Martin har berättat nu efteråt att han aldrig sett någon så lycklig. Martin klippte navelsträngen och upp på mitt bröst kom en liten röd bebis. Så liten, inte alls nån 5 kilosklump, han hade tio fingrar, tio tår och såg inte ut som ett monster... han var helt perfekt! Och luktade nybakta kakor.. Ja du läste rätt, han luktade kakor. Min älskade lilla nygräddade son på 3570 gram och 49 cm.
Idag är det två veckor sen jag låg där och krystade, fredagen den 13 maj 2011 klockan 01.52 kom han, den där lilla människan som vi kallar Elliot och älskar något kolosalt mycket. Idag eller just i detta nu ligger han i sin vagga och sover, här hemma hos oss. Kanske sover han hela natten kanske bara halva. Det märker vi :)
(Lite förlossningsbilder kommer under morgondagen)
